befogenhet

befogenheten

befogenheter

befogenheterna

Substantiv [n]

Obestämd singular: befogenhet

Bestämd singular: befogenheten

Obestämd plural: befogenheter

Bestämd plural: befogenheterna

"Efter bråken – vakter kan ges ökad befogenhet"
"Samstyret i Sölvesborg vill införa ordningsvakter med utökad befogenhet och utbilda skolpersonal i hedersproblematik."
"Något som de inte har befogenhet att göra i dag."
"– Jag tycker att det är allvarligt om det är så att personal uppger att de har utfört arbetsuppgifter som de inte har befogenhet till."
"Dessutom beslutade kyrkorådets arbetsutskott om ett lån på 25 miljoner kronor – utan att ha befogenhet till det."
"– Jag tycker att det är allvarligt om det är så att personal uppger att de har utfört arbetsuppgifter som de inte har befogenhet till."
"Kyrkorådet och kyrkofullmäktige får skarp kritik i den externa granskningsrapport som gjorts av pastoratet Karlskrona-Aspö då de tagit beslut – utan att ha befogenhet till det."
"Kyrkrapport visar : Tog lån på 25 miljoner – utan befogenhet"
"I en skrivelsen till kommunstyrelsen, på torsdagskvällen, hävdar Jan Lennartsson att skolchefen inte själv hade befogenhet att fatta beslutet om avstängning."
"Besluten om kyrkans mångmiljonlån togs utan befogenhet – och budgetar överskreds utan ansvariga politikers godkännande."

laglig rätt att vidta viss typ av åtgärder