norm

Substantiv

normen

normer

normerna

Substantiv [n]

Obestämd singular: norm

Bestämd singular: normen

Obestämd plural: normer

Bestämd plural: normerna

"– Man väljer utifrån den norm som finns och det är också svårt att vara den som bryter normen, säger hon."
"Det ville den politiska ledningen ändra på och en handlingsplan för hur heltid ska bli norm har nu tagit fram tillsammans med fackförbundet Kommunal."
"Men värst i södra Sverige ligger ändå Simrishamn, där gifthalten är 120 000 gånger högre än EU:s norm."
"På Ronneby brunn har 400 personer från hela Sverige samlats för att träffa nya vänner, utbyta erfarenheter och för att för en gångs skull få vara norm."
"– Karin och Carl Larsson var egentligen väldigt avvikande i sin tid och sedan blev de norm för något vackert och svenskt."
"Och mycket av det vi ställer ut här nu skapar frågeställningar och är lite konstigt men det kanske blir norm i framtiden, säger Ted Hesselbom som är museichef på Röhsska museet."
"Arbetsgivarorganisationen hoppas nu att övriga LO-förbund ska respektera industriavtalet som norm i de fortsatta löneförhandlingarna."
"Mannen är norm och det är normen som styr."
"” Mannen är norm ”"
"– I sociala medier ser man många avklädda kroppar som visar en väldigt smal norm."

något som anses vara normalt; (oskriven eller icke lagstiftad) "regel", rättesnöre, mönster