behållning

behållningen

behållningar

behållningarna

Substantiv [n]

Obestämd singular: behållning

Bestämd singular: behållningen

Obestämd plural: behållningar

Bestämd plural: behållningarna

"En av de vanligaste kommentarerna från vuxna är : ” Den borde jag lästa! ” Det är en faktabok för barn, men jag tror att även vuxna har behållning av att läsa den för sina barn, säger Matilda Westerman."
"Vad har du för behållning av det här?"
"” Vi har med behållning läst ditt blogginlägg och vill med detta brev verkligen be om ursäkt för sättet Louise Johansson porträtterades i vår tidning Xpress i juni 2011."
"Det handlar om att ge sig rätt förutsättningar för att kunna genomföra träningen på ett kvalitativt sätt men också för att få maximala behållning av den tid man lägger ner, säger hon."
"Utan istället göra det lugnt och skönt så att man tycker att man har behållning av det, säger han."
"Utan istället göra det lugnt och skönt så att man tycker att man har behållning av det, säger han."
"– Mumin är underbar, det finns en botten i böckerna som inte alltid barn förstår, men som man som vuxen har stor behållning av, säger Pirkko Nilsson."
"Per Andersson har läst Retrotopia – en bok som kunde varit mer stringent, men som har sin behållning i tankeprocesserna."
"Retrotopia har sin behållning i tankeprocesserna och boken knuffar igång mig som läsare."
"– Seriens stora behållning är att allmänheten kommer att börja fundera : om mördaren inte var Christer, vem var det då?"