grundform

Substantiv

grundformen

grundformer

grundformerna

Substantiv [n]

Obestämd singular: grundform

Bestämd singular: grundformen

Obestämd plural: grundformer

Bestämd plural: grundformerna

"– Det som jag tycker är oroväckande är att det är DDT i sin grundform, som det är väldigt högt värde av, säger Ronnebys miljösamordnare Kerstin Hannrup till radion."
"Att giftet är i sin grundform kan tyda på att det rör sig om ett nytt utsläpp."
"Men okrypterade mejl är aldrig säkra i sin grundform."
"Jag är som sagt inte riktigt formtoppad, men jag tror att jag har en bra grundform."
"Men jag har en bra grundform!"
"– Förhoppningen är att detta ska var någon slags grundform."
"Fentanyl är i sin grundform 100 gånger starkare än morfin."
"Detta då råopium sällan används i sin grundform, utan oftast för att framställa bland annat morfin, heroin och rökheroin."

oböjd form; ordform som i svenskan inte är genitiv eller ackusativ och för vissa ordklasser obestämd form, singular eller utrum