osanning

osanningen

osanningar

osanningarna

Substantiv [n]

Obestämd singular: osanning

Bestämd singular: osanningen

Obestämd plural: osanningar

Bestämd plural: osanningarna

"– Det är mycket som visar att den misstänkte farit med osanning, sa hon i rätten och syftade på att mannen i förhör på flera punkter ändrat version om vad som hänt i huset där kvinnan påträffades död."
"Det är mycket som visar att den misstänkte talat med osanning, säger Malin Niklasson, åklagare."
"De talar osanning"
"Så de som säger det far med osanning?"
"Annars hade jag fått ta till en osanning, säger Jan Pernvi till P 4 Halland."
"Förre finansministern Pär Nuder rasar mot statsvetarprofessor Tommy Möller och SVT-journalisten Margit Silberstein och hävdar att de far med osanning i den kommande boken om Håkan Juholt."
"Din reaktion på kritiken från Ebba Busch Thor, hon anklagar dig för att tala osanning?"
"” De som påstår något annat nu far antingen medvetet eller omedvetet med osanning."
"Det här beror enligt Ebba Busch Thor själv att hon anser han har farit med osanning när han berättat om det här."
"Därefter farit med osanning om hur det gått till."

oriktig uppgift