epitet

Substantiv

epitetet

epitet

epiteten

Substantiv [t]

Obestämd singular: epitet

Bestämd singular: epitetet

Obestämd plural: epitet

Bestämd plural: epiteten

"Ett nog så trösterikt epitet, eftersom han i sanningens namn placerade sig som fyra."
"Man är mer medveten om sitt epitet än vad man kanske någonsin tidigare har varit."
"Exempelvis lyfter hon fram TV-program där kvinnor som är 22-23 år får epitet ” ung mamma ”, eller uppmärksamheten kring fotomodellen Naomi Campbell när hon som 50-åring födde sitt första barn."
"Han skyr inga epitet ”."
"Men hånfulla epitet fanns med i kalkylen inför Maramö."
"I kommentarerna beskrivs han också med nedsättande epitet."
"– Jag tycker inte att sådana epitet hör hemma i en seriös debatt."
"Jag tycker att det är magstarkt att använda sådana epitet, säger han till SVT under partiets kommun och landstingsdagar i Västerås."
"” Socialdemokraterna lyckas med det något paradoxala konststycket att plädera för god ton i debatten samtidigt som de benämner sina politiska motståndare vid epitet som nazister, rasister, högerextremister och – grisar. ”"
"Du får rätt snart olika etiketter och epitet."

biord som utan paus ansluter sig till ett huvudord för att ange en egenskap hos detta