arg

Adjektiv

Arg

Substantiv [n]

argare

argast

Adjektiv

Komparativ: argare

Superlativ: argast

"Marcus Paulsson förklarar sitt agerande med att han blir arg när leksandsspelaren kallar honom ” din jävla hora ” och antyder att Paulsson inte alls har ont : ” Din jävla hora, sluta filma! ”"
"Mamman ska då ha konfronterat sin son för att ha förstört inredning i huset och 22-åringen blev då arg."
"– Det var aldrig någon som blev arg, tvärtom tog politikerna det som en ära att få vara med i en revytext, säger hon."
"En arg bonde i Ronneby rasade i ett brev till Lantbrukarnas riksförbund 1946."
"Hennes kollegor hindrade henne från att köra själv – vilket hon blev arg över i stunden men är tacksam för nu."
"Han är tillsammans med andra som bor i området och som vi pratat med, både arg och orolig över hur det bostadsområdet som tidigare var lugnt och fridfullt blivit så utsatt."
"Hon är förtvivlad och arg över att stadsdelen som tidigare varit så lugn, nu har blivit osäker."
"I dag är jag arg, i morgon får jag vända blad, säger Ola Olsson, vd."
"Då blir han arg och efter ett kort slagsmål får jag ner honom på marken."
"Då blir han arg och efter ett kort slagsmål får jag ner honom på marken."

som känner ilska och/eller på ett närapå aggressivt sätt anser att något är väldigt fel