knarkare

knarkaren

knarkare

knarkarna

Substantiv [n]

Obestämd singular: knarkare

Bestämd singular: knarkaren

Obestämd plural: knarkare

Bestämd plural: knarkarna

"Nätsidan pekade ut Björn Fries som knarkare."
"Han har mordhotats, kallats knarkare och blivit dödförklarad."
"Polisen menar att problemet med unga knarkare är utbrett i Blekinge."
"Åtalade mannen : Som en knarkare som behöver mer"
"– Det är väl som ett spelberoende, som en knarkare som behöver mer, sa han."
"Visserligen skulle såväl knarkare som pyromaner kanske känna sig kränkta. ”"
"I så fall kan det ibland räcka med ett samtal för hur det än är så är det ingen som vill bli en knarkare, säger han."
"– Hade det kommit en knarkare från Halmstad hade han nog inte lämnat tornet."
"Oväntade hembesök – så vill polisen stoppa unga knarkare"
"Vården ska inte ge knarkare narkotikaklassade preparat och ersätta en drog med en annan, hette det."