tandkött

tandköttet

tandkött

(-)

Substantiv [t]

Obestämd singular: tandkött

Bestämd singular: tandköttet

Obestämd plural: tandkött

"Vid en veterinärundersökning av hundarna visade det sig att en av dem bland annat hade öroninflammation, blåsljud, tandsten och inflammerat tandkött samt mjällig hud och päls."
"Mannen fick en sårskada på handen, svullnader och ytliga sårskador på kind och tandkött samt smärta i axlarna."
"Trots ingreppet bedömde då tandläkaren att det berodde på inflammerat tandkött."
"Parodontit, som det heter på fackspråk, är en inflammation som kan börja med inflammerat och blödande tandkött."
"Forskning : Dåligt tandkött kan ge hjärtattack eller diabetes"
"Man kan om man har otur få skador i munnen och på tandkött och tänder."
"I dag är det många konsumenter som köper tandkrämerna utan att ha besvär med blödande tandkött."
"Oftast är dålig andedräkt, rött eller blödande tandkött och ovilja att man rör vid munnen, tecken på tandproblem."
"Smittade kan drabbas av både interna och externa blödningar, som artar sig i blod i olika kroppsvätskor, röda ögon eller blödning direkt ur slemhinnor såsom tandkött, näsborrar och kvinnans könsorgan."
"Om den tar sig in i blodomloppet, till exempel genom blödande tandkött, kan hjärt-kärlproblem uppstå."

Fotograf: Wikipedia

vävnad runt tänderna

martur - 2012-01-26

Den fonetiska skriften stämmer ej överens med det inspelade uttalet av "gingiva". jfr. ginger/jingle