Kuchean

Tocharian, also spelled Tokharian (/təˈkɛəriən/ or /təˈkɑːriən/), is an extinct branch of the Indo-European language family. It is known from manuscripts dating from the 5th to the 8th century AD, which were found in oasis cities on the northern edge of the Tarim Basin (now part of Xinjiang in northwest China) and the Lop Desert. The discovery of this language family in the early 20th century contradicted the formerly prevalent idea of an east–west division of the Indo-European language family on the centum–satem isogloss, and prompted reinvigorated study of the family. Identifying the authors with the Tokharoi people of ancient Bactria (Tokharistan), early authors called these languages "Tocharian". Although this identification is now generally considered mistaken, the name has remained. https://en.wikipedia.org/wiki/Tocharian_languages

Tokhariska betecknar två utdöda närbesläktade indoeuropeiska språk i Centralasien, tokhariska A (även östtokhariska, turfanska) och tokhariska B (även västtokhariska, koucheanska). Språken är kända från texter skrivna från 500- till 700-talet e.Kr. Manuskripten är skrivna med indisk brahmiskrift och påträffades i början av 1900-talet i den nuvarande autonoma regionen Xinjiang i nordvästra Kina, och i närbelägna Dunhuang i provinsen Gansu. Hittills har cirka 5 000 texter påträffats. Dessa består främst av översättningar från sanskrit av buddhistiska texter. Tokhariskan uppvisar störst likheter med de västliga indoeuropeiska språken, de så kallade kentumspråken, såsom keltiska, germanska och italiska språk. Tokhariskan har också likheter med den nu utdöda hettitiskan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tokhariska_spr%C3%A5k